Marknadsföringsfloskler när de är som mest obegripliga

Jag prenumererar på en tidning som heter Hunger. Det är en kul liten blaska som passar utmärkt för kortare lässtunder på toa eller lite längre sådana på sofflocket. Den innehåller intressanta artiklar om mat och mattrender, med särskilt fokus på fräscha veggorecept, illasinnade matproducenter och annat som hör vår matvardag till.



I det senaste numret (ovan) finns en artikel om anstormningen av nya restaurangkedjor i Sverige. Ett av de exempel som tas upp är Starbucks.
Jag har det senaste halvåret haft förmånen (?) att köpa kaffe på Starbucks i både Stockholm, London, Los Angeles och San Francisco, och en liten detalj i texten slår mig som väldigt märklig.

Paul Davis, som är "tidigare chef för Starbucks Nordamerika", intervjuas och säger att Starbucks små marknadsföringsfix och -trix i butikerna har utformats för att vara "osynliga för kunden". Personalens samtliga handgrepp är noggrant planerade för att spara tid, men kunden ska "känna sig som hemma, i ett mysigt och inbjudande vardagsrum".
Handen på hjärtat - har någon någonsin känt sig som hemma i vardagsrummet vid ett besök på Starbucks? Någon?

Själv har jag alltid en olustig känsla av att vara ett villebråd så fort jag sätter mina små fossingar innanför Starbucks glasdörrar. Personalens tusen frågor känns närmast påträngande och deras "Hur var namnet?" är komplett obegripligt. Jag har i alla tider köpt kaffe på kafé utan att mitt namn har behövt skrivas på koppen. Nu är iofs inte jag någon storkonsument av Starbucks eller liknande kaffekedjors kaffe, eftersom det serveras i pappmugg - jag avskyr att dricka kaffe i pappmugg och jag avskyr träbestick, so sue me! - men jag tycker nog inte att det någonsin har varit en sådan fullkomlig anstormning av folk att min eventuella kaffemugg har förirrat sig iväg med annan kund.



Nu undrar jag, har Starbucks marknadsföringsgenier någonsin besökt Starbucks i egenskap av vanliga konsumenter? Har de, med obehaget växande i maggropen, närmat sig disken, där expediten med plågsam entusiasm kastar sig över varje ny kund med en mängd olika frågor och förslag. Vill man ha en kopp helt vanligt svart kaffe känner man sig nästan som ett freak! Efter 43 "nej tack" är man rätt utmattad och känner mest för att gå därifrån - utan kaffe. Och när kaffemuggen slutligen dyker upp är det sista man vill att slå sig ner i en lokal som försöker skapa en känsla av "tänk så mysigt vi har det" men i själva verket skriker McDonald's-möblering lång väg. Visserligen är deras GIGANTISKA chocolate chip jättegoda, med rätt seghet och lagom mycket chokladpluppar, men de är så stora att de lätt kan delas på två personer, och det måste ju vara en enorm miss i planeringen för marknadsföringsfolket på Starbucks.