Nu kommer jag ut!

Jag har en sak jag måste erkänna. Jag är inte riktigt som andra ... Jag avskyr nämligen Ernst! Och då menar jag inte rent utseendemässigt, utan hela grejen. Ernstifieringen. Det där plågsamt, påklistrat myspysiga ... Jag lovar - den där karlen döljer något! Troligtvis är han massmördare på lediga stunder. Eller fångar flugor och rycker vingarna av dem ... Nej, jag har inga bevis, mer än att det kryper i kroppen på mig när jag hör hans röst.



Och så, idag, talar Amanda Björkman äntligen ut i DN. Hon anser att ernstifieringen måste få ett slut, och jag håller så med henne! Det vilar något onaturligt över detta att bara gå omkring och ... ja, bara vara. Tänk om alla skulle springa omkring och "bara vara", om vi skulle skrota vår skitnödiga ångest över karriär, hem och barn - i den ordningen - hur skulle samhället se ut då, om jag får fråga? Ett helt land fullt av religiöst flinande dårfinkar? Gudars, vilken mardröm! Nej, ut med Ernst och in med fler ångestdrypande lustsnattare. Mer Anders Lindström åt folket. Då slipper man i alla fall sitta och ha dåligt samvete över den oklippta gräsmattan och den slarvigt rensade rosenrabatten.
"Jag snattar åtminstone inte plånböcker!"

God helg!