På 80-talet spelade jag däremot squash med liv och lust. Under min studietid fick man som student rabatt på lokala rackethallen och där brukade jag och min vän H träffas någon gång i veckan för att banka skiten ur (i hennes fall) alternativt bli bankad skiten ur (i mitt fall) på squashbanan. Jag förlorade 100 gånger av 100 och jag var en fullkomligt värdelös förlorare, då såväl som nu.
Efter matchen brukade vi lägga oss en halvtimme i de oerhört slöa gamla solarierna á 10 kronor polletten. Någon solbränna såg vi aldrig av, men det var ganska skönt att bara ligga där blick stilla och låta musklerna slappna av, och lyssna på Eurythmics Revenge. Alltid samma platta. Än idag, nästan 30 år senare, tänker jag på solarium när jag hör When tomorrow comes. När jag hör Thorn in my side tänker jag på hur jag brutalt väcks ur min halvdvala av en skarp knall som förkunnar att lysrören har stängts av.
Jag var ett stort Annie Lennox-fan, både vad gällde musiken och klädstilen, men hon är för tid och evighet förknippad med ... squash. Spelet, inte grönsaken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar