Sommar, Kristina och Maj

Jag har i sommar läst Kristina Sandbergs två första i trilogin om Maj från Ö-vik och under denna morgons löprunda lyssnade jag på Kristinas Sommarprat om Maj, varvid en och annan pollett trillade ner.

Jag har haft vissa problem med de här böckerna. Det har tagit tid, utan att jag har kunnat sätta fingret på vad som har varit problemet. Maj är en person väl värd att lära känna. Hennes öde delas av många kvinnor och det är en tid, eller flera tider, som är väl värda att både minnas och läsa om.
Maj och hennes familj, Tomas och barnen Anita och Lasse, blir en del av dig när du läser, det går helt enkelt inte att värja sig.



Först idag, när jag lyssnade på Kristinas Sommarprat, förstod jag. Jag har känt att det är något med språket, något som skaver. Samtidigt är det ett nytt och fräscht sätt att skriva/läsa och som sådant borde det vara både spännande och lockande.
Och idag som först insåg jag alltså vad det var: Språket är för intimt för mig. Du kommer så nära de här personerna att det blir plågsamt. Problemet ligger alltså inte hos författaren eller i böckerna, utan hos mig som läsare. Intimiteten ger mig taggar och gör att jag försöker hålla distans, vilket gör att jag får svårt att öppna böckerna. Men utan den där intimiteten hade de här böckerna säkert inte fått en sådan genomslagskraft.

Det är alltså bara att läsa på, att pina sig igenom och komma ut på andra sidan - kanske som en lite bättre människa.