Upp till bevis

Har tagit mig tid att göra annat, att smälta och fundera, och nu har jag hundra små lappar, fysiska såväl som digitala, med komihåg, tips och idéer. Och nu ... nu är det äntligen dags! Dags att få ett slut, dags att rensa upp i och skriva klart det manus jag har stött och blött under ganska precis ett års tid. Och jag är mer eller mindre skräckslagen, för nu är det upp till bevis. Så mycket jobb återstår att jag inte ens vill tänka på det, men nu ska det ske. Jag kan, jag vill, jag vågar.



Egentligen är det inte så mycket att vara rädd för. Vad är det värsta som kan hända? Att de förlag jag skickar ut manuset till slår sig på låren och lägger upp ett flatgarv? Ja, så får de väl iallsindar göra det då! Nog skulle det vara nesligt men det är ju inget en dör av. Då får jag väl helt enkelt lägga refuseringsbrevet tillsammans med de andra som jag samlat på mig under årens lopp. Den stora skillnaden är att i det här fallet har jag satsat all min tid och inte bara den tid som råkade bli över, så visst - det finns en del förväntningar.



Nej, jag tror inte att det är någon rättighet att alla ska lyckas men jag inbillar mig ändå att det som man verkligenverkligenverkligen vill och drömmer om, kan uppnås med lite jävlar anamma och ett brinnande intresse. Fokus, fokus, fokus - och du har nått halvvägs. Resten av vägen handlar om hårt arbete och inget annat. Men inspirationen då? Tja, om jag ska gå och vänta på den så lär det inte bli mycket gjort.

Ha en god helg!