Det ironiska är - och jag borde förstått det här eftersom ironin aldrig försitter en chans att lägga näsan i blöt - att nu, när jag är så nära, då faller fjällen från mina ögon och alla tillkortakommanden, alla genvägar, alla feltänk sticker plötsligt ut som varbölder i texten! Herreminje, ska jag då aldrig bli färdig? Är det så här det är?
Det är som att sätta ett barn till världen. Inledningsvis tänker du att du ska göra alla rätt, du ska inte lämna något åt slumpen, det här ska bli världens bästa person. Men ganska snart stöter du på patrull och tvingas kompromissa, tvingas till beslut som kanske inte är optimala, tvingas ta just de där genvägarna du inte hade tänkt dig. Och du försöker ta nya tag, tvingas backa ett par steg för att göra om och göra rätt och i slutänden, strax innan barnet är redo att flyga ur boet, kan du bara konstatera att du gjorde en del missar på vägen men förhoppningsvis kommer världen - och barnet - att förlåta dig för det. Det kanske blir ett och annat terapibesök men herregud, det är väl smällar man får ta!
(Om jag skulle hamna på en terapisoffa någon gång så skulle den se ut så här!)
Skillnaden är att ett manus med defekter - hur små de än är - förmodligen inte lyckas ta sig igenom det nålsöga som en utgivning innebär och därför sitter jag här nu, i elfte timmen, och skriver så fingrarna värker. Och läser och redigerar och flyttar textsjok hit och dit och tänker att fan, någon gång kommer väl ändå den där känslan av att Hurra, jag är klar!
Eller inte ...
Skulle vara kul att få läsa dina alster, minns att jag läste en för en del år sen och har haft lite ågren för att jag kanske var överdrivet kritisk. Hoppas att du hittar en bra förläggare som vill ta sig an din bok.
SvaraRaderaIngen fara, man får inte vara känslig för kritik. :) Vad gäller just det skrivna ordet finns det alltid mycket åsikter. Jag brukar inte ta så illa vid mig, jag vet vad jag kan och inte.
SvaraRadera