Jag såg en krönika i en morgontidning härförleden, på just ovanstående tema. Och i samma sekund slog minnet till, som en snärtig örfil: bilden av när jag själv gör just precis så! Går ensam in i en lägenhet hemma hos en helt okänd man!
När sådana saker händer på film ifrågasätter man alltid beteendet: "Asså, hur smart är hon egentligen?" "Vilket rikspucko!"
Men så här var det:
För många år sedan hittade jag en begagnad symaskin till salu, troligen via Blocket eller liknande. Jag var i desperat behov en en symaskin, med tre söner vars kläder behövde lappas och lagas och läggas upp mest hela tiden. Hur noggrann du än är så funkar det inte att handjaga i sådana lägen.
Jag kontaktade säljaren av nämnda symaskin och insåg omedelbart två saker: 1. säljaren var en man och 2. att symaskinen fanns i hans hem. När jag pratade med honom fick jag för mig att han bodde ensam, varpå jag försökte få med mig en av sönerna till mötet. Symaskinen ifråga var tung som bly och sannerligen inget man släpade runt på stan. Ingen av sönerna hade tid just då, men en av dem skulle befinna sig på ett internetcafé (ja, det här är länge sedan!) i samma veva och detta café låg ändå ganska nära den här mannens lägenhet. Vi kom överens om att hålla kontakt via mobilerna. (Först i efterhand fick jag veta att det var total radioskugga i den källarlokal han befann sig, så mina nödsamtal hade hur som helst ljudit för döva öron ...)
Jag parkerade och gick i riktning mot adressen, om än med tvekan i steget. Det kändes lite korkat, det ska erkännas! Jag tänkte att om det visar sig vara en gigantisk man med tatueringar och rakad skalle (fråga mig inte varför just detta skulle tyda på något över huvud taget) så skulle jag vända i dörren.
Jag tog hissen upp och ringde på. Fotsteg hördes där innanför, dörren slogs upp och jag möttes av en ... hur ska man säga? En minst sagt flamboyant, kortväxt och lite knubbig man iförd en gräll Hawaii-skjorta och vida, tunna byxor som snarast påminde om en långkjol. Hans översvallande hälsningsfraser gjorde mig omedelbart lugn och hade så gjort även utan den något gälla rösten och de spretande lillfingrarna. Jag hade kunnat pussa honom där han stod, om jag för en sekund hade trott att han skulle överleva en sådan attack.
Mannen berättade utförligt, och med många lustiga utvikningar, symaskinens hela livshistoria och svor på att han skulle sakna den förfärligt, men att han hade så många symaskiner att han helt enkelt måste börja sälja av!
Hans hem antydde att han sydde, broderade och virkade en hel del, både till sig själv och till hemmet: fladdriga volanggardiner, nuttiga små antimakassar på fåtöljernas ärmstöd, kuddar i regnbågens alla färger och så vidare. Hela hans uppträdande lockade tankarna till Nathan Lanes Albert Goldman i The Birdcage och jag hade gärna stanna kvar resten av eftermiddagen, bara för nöjet att höra honom bubbla på om sina symaskiner.
Jag har fortfarande kvar symaskinen, som forfarande är tung som bly men som har tjänat in köpeskillingen flera gånger om i form av lagade jeansrumpor, upplagda benslut och fållade gardiner etc. Och ibland tänker jag på denne Stockholms svar på Albert Goldman och undrar vad det blev av honom. Jag tror han väckte lite moderskänslor, faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar