För några år sedan skrev jag ett inlägg (i en annan blogg) om när jag skickades på ridläger till en skånsk herrgård, då jag var 12 år.
(Jag har även skrivt om ridlägret i den här bloggen, men då med fokus på en påse geléråttor. Det här inlägget har dock ett helt annat tema.)
Runt 25 glada flickor inkvarterades i herrgårdens mangårdsbyggnad, det vill säga ett gigantiskt gammalt hus med knarriga golv och dörrar, mörka prång och ödsliga korridorer. Ett kallt och utkylt hus där det för det mesta brann någon brasa någonstans, samt ett kök stort som en ordinär trerummare, där skumrasket aldrig riktigt lyckades jagas på flykten.
Utöver detta smått spöklika hus var ridlägret även utrustat med ett par kvinnliga ridlärare som i mitt (lätt ansiktsblinda) tycke såg exakt på pricken likadana ut. Långa, smala, blonda, söta. Iförda ridbyxor och rutig skjorta var de intill förväxling lika och jag kunde inte för mitt liv hålla isär dem.
Vi flickor delades in i två gäng, baserat på ridvana vill jag minnas. Jag fick en häst som led av sadeleksem, varför jag fick rida barbacka. Antagligen hade jag svarat helt fel på frågan om min häst- och ridvana.
Hur som helst, de två gängen med unga ryttare hade även så kallade stallscheman, som handlade om att vi skulle sköta om inte bara den häst vi tilldelats utan hela stallet. Mocka, utfordra, rykta och vårda sadlar och träns och så vidare. Jobb i all oändlighet.
Problemet för min del handlade om det där med de två ridlärarna. Hon som basade över mitt gäng var vänlig och omtänksam, med mjuk röst och ett rart leende. Den andra, som basade över det andra gänget, var ilsken som en bålgeting och fräste som en vildkatta så snart någon gjorde eller sa något fel. Och jag sa fel hela tiden, eftersom jag blandade ihop ridlärarna! Efter några sura åthutningar som gick ut på att jag pratade med fel person började jag lida av magont och grav hemlängtan.
Vi snabbspolar framåt typ 40 år, till en tid med datorer och bloggar. En dag fick jag feeling och skrev om ridlägret, ridlärarna och köket och kocken och alltsammans. Jag skrev som jag skulle ha skrivit en krönika, det vill säga med ett skämtsamt tonfall. Jag överdrev och la till och drog ifrån, så som man gör för att få till en bra historia.
Jag nämnde inga namn, eftersom jag inga mindes. Men ett namn kom jag ihåg och det var det namn under vilket gårdens ridläger marknadsfördes! Och vad jag inte tänkte på var att det fanns och fortfarande finns flickor (numera damer, tanter) som tillbringat varenda sommar under uppväxten på nämnda ridläger. Dessa gick (förmodligen helt rätt!) i taket när jag raljerade över mitt livs enda riktiga lägervistelse.
I texten erkände jag att den där typen av aktiviteter inte var min kopp te, men vissa av läsarna såg det ändå som att jag tog heder och ära av deras älskade och mest efterlängtade plats på jorden.
Detta resulterade i en "shit storm" av rejäla proportioner och jag kunde inte blivit mer förbryllad. Gården och ridlägret hade en Facebooksida, där jag plötsligt kölhalades och avhandlades i hätska och förnärmade ordalag. Jag blev hatad!
Som tur var kunde ingen av flickorna minnas mig personligen och min blogg innehöll inga namn eller andra ledtrådar. Men jag la ner bloggen, eftersom glädjen i att skriva fritt föll platt till marken. Jag hade inte väntat mig att ett skämtsamt litet inlägg i en blogg - bland miljoner andra bloggar - skulle få den effekten.
Syftet med det här inlägget då? Tja, bara det att man ska tänka på vad man skriver och var man skriver. Och kanske även när. Och om vem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar