Mening och mål

Jag har ganska många böcker och jag njuter av att sitta bland mina bokhyllor och känna lukten av tummade boksidor. Inte helt friskt, kanske, men det är min grej. Ibland går jag en lov bland bokhyllorna, läser på ryggarna och konstaterar att "Jo, den där har jag läst" eller "Jaha, har jag läst den?". Eller som nyss: "Men den har jag väl ändå inte läst!" Det är lite störande när man inser att en bok - för inte alls jättelänge sedan - har passerat genom ens händer och ögon, utan att man minns ett enda ord av den. Jag läser baksidestexten och ändå - inte en rörelse, inte en stavelse.



Man kan se på det här på två sätt:
1. Jag har så dåligt minne att jag helt enkelt inte kommer ihåg vad jag läser.
2. Boken var så meningslös att jag inte minns ett ord ur den, trots att jag  läst den ganska nyss.

Båda alternativen är direkt deprimerande och jag vet inte vilket som är värst. Det första är ju tråkigt för mig personligen och det andra är oerhört sorgligt för den aktuella författaren.

Och när jag då sitter här och skriver på mina egna alster, inser jag ju att risken - om mitt manus publiceras - är stor att jag hamnar i kategori nr. 2. För hur många böcker minns vi egentligen, så där på rak arm? När jag tänker efter är det ganska få böcker som under min livstid har satt sådana spår att jag verkligen MINNS dem. Och när jag tänker efter är det de böcker jag läste som barn jag minns bäst. Till exempel Anne på Grönkulla (första boken), Kulla-Gulla (första boken), Arizona-Charlies pojke och Rajtan-tajtan, Bonnie. Därefter kommer ett antal år med Maria Lang och farsans naturromantiska äventyrsromaner, och sen, runt 1980, upptäckte jag John Irving och där har jag flera favoriter, som Hotel New Hampshire, Welterviktsäktenskapet och Vattenståndet.



Efter min Irving-period läste jag under några år enbart Nobelpristagare och gamla klassiker, företrädesvis ryska sådana. Minns jag dem? Ja, Bashevis Singer minns jag ju ganska väl, men annars är det skralt med minnesbilder.

På senare år är det få böcker som har satt spår och det beror väl inte bara på att jag har dåligt minne, utan även på att ribban höjs med åldern. Och jag kan inte med bästa vilja i världen hävda att mitt pågående alster håller en sådan hög kvalitet eller har ett sådant överraskningsmoment att den skulle stanna kvar i mitt minne, som något utöver det vanliga.

Nej, jag vet att man inte ska tänka så här! Å andra sidan tror jag det är viktigt att vara realist. Åtminstone när andra tittar på ...