Ibland har du livliga minnesbilder av händelser, men kan bara med nöd och näppe minnas vilka personer som var med, och ibland är det tvärtom. Frågan är vilket som är värst.
Då och då händer det att du träffar en person vars röst sitter som ett frimärke i bakhuvudet, men vars namn har fallit bort och hur du än grubblar dig grön ...
Du får helt enkelt stå där och se dum ut, och vela mellan att utropa "Men heeeej!" och kasta dig om halsen på vederbörande, eller ta i hand, nicka artigt och fråga "Vem i helskotta är du?"
Det hände mig för ett antal år sedan i samband med något slags återträff. En sådan där återträff som annonseras via nätet och som har en tendens att skrämma skiten ur dig redan långt innan. Nervös och ont i magen inför att återblandas med vissa av de olustiga element som gjorde min tonårsperiod lite mindre minnesvärd, bet jag ihop om ångesten och stegade runt, hälsade och kramade med låtsat flin.
Hur som helst, plötsligt står hon där. Ett brett leende och ett fylligt, solnedsgångsfärgat hårsvall. Och hennes uppenbara entusiasm visade hur oerhört väl hon kände mig. Hon blev så glad över att ses och jag fann mig stående där med haksläpp och dregelsträng på läppen. "Vem i hela friden är detta?" tänkte jag om och om igen. Hennes röst var så bekant, men exteriören sa mig ingenting!
Just den här gången blev pinan kort, för min vän noterade mitt dilemma och avslöjade vänligt nog sitt namn. Och då kände jag mig om möjligt ännu dummare, för det här var verkligen en person som en gång i tiden stått mig riktigt nära.
Varför kan inte minnet bara sköta sitt jobb, så som det är tänkt? Eller är det något problem med arbetsbeskrivningen, kanske?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar