I zonen

Att sitta i fyra (4) dagar och vänta på att kunna börja jobba (först inga filer alls, sen skadade filer ...) innebär att man till slut är rätt laddad, när filerna väl dyker upp. Man är lite som Kajsa Bergqvist innan ett hopp. Eller Sanna Kallur i startblocken. Nu jä****!



Lite så, ungefär ...

Nå, nu har filerna kommit. Det är fortfarande något strul, något som skaver, något som inte fungerar riktigt som det ska - men jag kör på ändå. Det får bära eller brista, jag har en deadline att hålla!

Jag märker knappt vad som händer i omgivningen, är så inne i texten. Totalt fokuserad. Plötsligt dyker en son upp. Med en fläkt från den yttre världen kliver han in på mitt kontor iförd iskalla, rosiga kinder och stelfrusen fåll på jeansen. Han försöker ge mig en puss på kinden men jag är lite långsam i vändningarna. Då säger han:

"Är du i zonen?"

Jag förstår vad han menar och nickar.

"Ja, då ska jag inte störa", säger han och försvinner ut.

Det är nog lite så det är. Man är "i zonen", totalt fokuserad, döv och blind för omvärldens försök till intryck och avtryck.

Nu jävlar kör vi så det ryker!