Om yrkesskador

Min far och bror är sågverksarbetare och som sådana saknar de lite halva fingrar här och var. Det går ingen nöd på dem – det här med fingrarna är liksom underförstått i branschen. Det vore mer märkligt om deras små hansingar var helt intakta efter x antal år som sågverksarbetare ...



Under en period av mitt liv arbetade jag som växlare vid SJ, dvs. jag var en sådan som sätter ihop tågen, bokstavligt talat. Ett tungt jobb, men framför allt ett farligt sådant. Redan första dagen på nya jobbet fick jag mig till livs en mängd berättelser om alla de armar, ben, huvuden (ja, faktiskt!) som gått förlorade under årens lopp.
Jag slutade som växlare något halvår senare, eftersom typen av arbetsskador var lite väl ... blodiga, för min smak.


Som översättare ...

... drabbas man faktiskt också av yrkesskador, om än inte fullt lika dramatiska. Det handlar oftast bara om mindre språk- eller ordförväxlingar, men de kan vara nog så irriterande.
Inte sällan kommer jag på mig själv med att använda engelska (eller tyska) ord som jag helt enkelt försvenskar. I förvirring kan jag - omedvetet, jag försäkrar! - ge dem en fullt logisk svensk stavning och böjning, i tron att det handlar om svenska.

Mina yrkesskador syns kanske inte utanpå och behöver sällan bandageras, men de finns ändå. Om någon undrar, alltså ...



Obs, chokladbollen har inget med texten att göra, den såg bara så god ut ...