Bokrecension

Jag fick nyss i uppdrag att skriva en bokrecension på prov. Jag som ständigt dräller ett sammelsurium av böcker i varierande grad av genomläsning omkring mig, drabbades av komplett stiltje. Vad har jag läst? Vad handlade det om? När läste jag en bok rakt igenom senast? Oftast är det ett evigt omlottläsande och i slutänden ... vet jag ens vad jag har läst?

Det här låter kanske inte så engagerat och kanske har jag med åren blivit en ganska kräsen och lite komplicerad bokälskare/-läsare, men något måste jag väl ändå kunna knö ur mig?

Nåväl, jag gör ett försök. Håll i hatten! Det här är en av de böcker jag läst ut på senare tid.



Många - alla? - hade läst den här boken före mig och många hade rekommenderat den varmt, högt och ljudligt. Det i sig innebar vissa krav. Krav som inte ställs på böcker som ingen i min bekantskapskrets har läst före mig.
Jag hade med andra ord skyhöga förväntningar. Infriades de? Ja, i princip.

Egenmäktigt förfarande är en oerhört välskriven, nästan viktlös text om en kärleksrelation. Författarens handlag är så lätt att det i slutänden riskerar att bli lite frustrerande. Ändå missar man ingenting, som läsare har man totalkoll på jagets känslor och tankar.
Jag läste någonstans att Lena Andersson är extremt noggrann med formuleringarna, hon kan gå och suga på en mening i dagar. Och det märks! Inte ett ord i onödan, vilket är en lisa i en tid då många författare verkar se det som sin uppgift att använda så många detaljer som huvud taget får plats, och mer därtill!

Egenmäktigt förfarande är lätt att läsa och ta till sig. En roman som under sin svala yta är förvånansvärt känslosam, där jag som läsare utan problem kan känna igen mig, se kopplingar till egna tillkortakommanden och leva mig in i jagets resa från passion till frustration och grusade förhoppningar. Man känner med Ester Nilsson, i så hög grad att man har lust att ge Hugo Rask en snyting. De här båda personerna blir så tydliga att jag kan se dem framför mig, jag kan känna lukten av Esters önskan och Hugos avstånd.

Nej, problem blir det egentligen inte förrän jag börjar läsa uppföljaren, Utan personligt ansvar. Här är det fjäderlätta handlaget och det sparsmakade språket snarast en belastning, eftersom det känns som om Lena Andersson försöker upprepa en succé genom att göra nästan exakt likadant igen. Det känns lite som "[valfri filmtitel] [valfritt nummer på uppföljare]" och jag blir oerhört besviken