Länge levde jag i tron att personer som slukar Cartland är lite ... hur ska man säga ... enkelspåriga? Att jag själv läste henne i unga år, till den grad att jag faktiskt på riktigt förväntade mig riddare på vita springare, är inte något som jag har skyltat med. Mina bokhyllor innehåller inte en enda roman av Barbara Cartland, delvis beroende på att jag läste dem i följetongsformat, i mammas Hemmets Veckotidning.
På senare tid har jag fått anledning att tänka om i den här frågan. Jag har insett att romancegenren har ett betydligt större "spann" än jag trodde.
Eftersom jag tänker delta i en manustävling med kärlekstema har jag i dagarna plöjt igenom romancelitteratur av det modernare slaget. Och jag kan säga så mycket som att jag saknar Barbara! I sammanhanget är hennes böcker ett under av stil och väl valda formuleringar. De må vara förutsägbara, men samtliga har (såvitt jag minns) avslutade meningar, korrekta syftningar, hyfsat smarta intriger och ett behagligt språk utan utstickande kanter. Det är - tyvärr - betydligt mer än man kan säga om modern romance, som mest verkar handla om att knö in så mycket sexuella anspelningar som möjligt per sida. Eller vad sägs om bondagesex med en präst, från sida 1? Ja, jag satte också morgonkaffet i vrångstrupen ...
Så, hur går det då med mitt manusprojekt? Jovars, tackar som frågar. Jag har lite svårt med själva romantiken, men annars går det väl bra. Och faktureringen ser man ju fram emot ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar