Och nu har jag vågat ett första hjältemodigt språng, nämligen överlämnat manuset till min sista och troligen mest kritiska testläsare: Maken. Han läser i vanliga fall mest manualer och facklitteratur och därför blir det här en väldigt spännande del i arbetet. Vad blir hans omdöme?
Men det är en god sak, för endast då kan jag vaska fram det där allra sista; de där tankefelen som jag själv inte ser, de där för givet tagna skutten i handlingen som förutsätter att man känner till hur det hela slutar, vilket vanliga läsare såklart inte förmodas göra men som jag och mina andra testläsare missat eftersom vi vet hur det slutar.
Ja, det är spännande men samtidigt vet jag att jag kommer bli oerhört upprörd om maken hittar en massa självklara felaktigheter och tankevurpor. Det kommer att kännas förargligt, såklart. Så pass förargligt att jag kanske blir väldigt upprörd, för att inte säga asförbannad. Och vad händer då? Jo, då kan jag trösta mig med en
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar