Ibland tänker jag på David Niven

Just nu befinner jag mig mitt i en berättelse. Jag har en tydlig bild av hur den börjar, jag har hyfsad koll på mitten och slutet hovrar i fjärran. Självklart vet jag vart jag är på väg men inte exakt vilka kringelikrokar som kommer att leda till slutet. Att befinna sig där jag är just nu, i mittens inledning, är egentligen den tråkigaste fasen och som alltid i det här läget kommer jag att tänka på David Niven!



David Niven skrev faktiskt ett par skönlitterära böcker, förutom sina memoarer, varav jag har läst en som heter "Gå sakta - kom tillbaka fort". Den är bra, helt okej som underhållning betraktad men det är egentligen inte bokens handling jag tänker på utan förordet.
I förordet berättar David att han, när han skulle ge sig i kast med att skriva skönlitterärt, försökte intervjua en framgångsrik författarvän och kanske få några matnyttiga tips på vägen. Vännen svarade ungefär så här:

Ja, du bör se till att ha en början, en mitt och ett slut.

Och det var hela tipset! Eftersom den här anekdoten fick fungera som ett slags förord får man anta att herr Niven var lite bitter på sin vän, men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera. Det är ett ganska bra tips, faktiskt! För det stämmer ju! Du behöver en början, något som blir en upptakt. Du behöver en mitt, där saker och ting kan få gå på lite tomgång och sedan behöver du ett slut, en upplösning av något slag. Därför är kanske inte tipset så dåligt som man först kan tycka, om än lite knapphändigt. Lite snålt.

Och där, exakt där står jag och stampar. I början av mitten, med ett avklarat dödsfall och ett gäng människor som ska förhålla sig till detta oerhörda som har hänt. Jaha, och nu då? Jo, det är nu den stora frustrationen sätter in! Wish me luck!