Jag har aldrig egentligen, på riktigt, förstått det här med "klassamhälle". Jag må vara född i en familj som är bönder så långt tillbaka som någon har orkat släktforska, men jag har aldrig fattat att det faktiskt finns olika nivåer eller att vår bakgrund spelar någon som helst roll i slutändan. Jag har läst otaliga böcker i ämnet, men själva företeelsen och dess konsekvenser har lämnat mig oberörd. Fram till den här eftermiddagen i Oxelösund, alltså.
En av våra ungdomars vänner kommer från ett hem som man förmodligen skulle kalla "burget", dvs. rejält förmöget. Han tillbringar sommarloven på Franska Rivieran, han åker till Gotland och Sandhamn när man "ska" åka dit etc.
Under middagen diskuterades bland annat gymnasievalet, som skulle bli aktuellt under hösten för flera av ungdomarna i gänget och även för den här pojken. Jag frågade honom om han hade tänkt igenom vilken skola han ville gå på och det hade han. Han nämnde därefter en av de innerstadsskolor som kräver absolut högst slutbetyg från grundskolan och jag påpekade att ja, då måste du ha bra betyg, eller hur? Pojken nekade, med ett lojt flin. Nähe, han hade minsann urusla betyg. Men, undrade jag - korkskallen - hur ska du göra då? Äsch, sa pojken, det där tar farsan hand om!
(Obs! Personen på bilden har inget med textens innehåll att göra.)
Det tog en stund innan polletten trillade ner, men efteråt kunde jag bara konstatera att jaha, nog är det skillnad på folk och folk alltid. Och på sätt som jag aldrig någonsin hade kunnat föreställa mig. "I klassamhället ignoreras kunnande och meriter" - jo, det är så sant som det är sagt. Och det är inte 1920-talet det handlar om ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar