Jag kan inte göra som min far och i kraft av min ålder helt avskärma mig med motiveringen att jag "inte gillar datorer". Jag kan inte heller göra som mina barn och hantera den analoga världen på motsvarande vis. Jag känner viss sorg när mina söner ser oförstående på mig då jag berättar anekdoter ur mitt liv före barn, från tiden i staden V där jag brukade sitta på balkongen och skriva på min lilla röda reseskrivmaskin. "Resevadå?"
Ibland när jag startar min dator, som denna kulna februarimorgon, känner jag ett behov av att höra skrivmaskinsknatter. Det är ungefär som när du plötsligen kommer att tänka på en gammal låt som du inte hört på evigheter, och lyckas leta upp den på Youtube eller Spotify. Den lyckokänslan! Som visserligen är snabbt övergående, när du inser att låten faktiskt inte var så bra som du mindes den ...
Och visst, nackdelen med skrivmaskinen var ju uppenbar och kan sammanfattas i ett enda ord: Tippex.
Hatat och älskat - men det har räddat min "sorry butt" både en och två gånger. Och namnet, för att inte tala om lukten, väcker många associationer.
Och kontentan av detta? Tja, bara en reflektion över att jag nog i själ och hjärta är mer analog än jag vill låtsas om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar