För en tid sedan kände jag att jag behövde lite paus och jag letade och letade. Läste Linn Ullmans bok om sina föräldrar som var jättebra, försökte läsa något annat, som rekommenderades av en akademiledamot som jag inte minns namnet på - varken boken eller ledamoten - men som var mindre bra. Vad läser man när man drabbats av läsleda? Vilken typ av läsning kan få en upp på banan igen?
Jajemen! Anne på Grönkulla fick det bli! Jag har inte läst Anne på Grönkulla sedan 70-talet så det var hög tid att läsa om.
Jag minns än idag när min mor första gången satte boken om Anne i händerna på mig. Jag låg sjuk - som vanligt - och hade läst igenom det som fanns att tillgå i hemmet samt större delen av farmors bokförråd. När bokbussen stannade utanför lånade min mor en bok som hon hade läst när hon var flicka. Anne på Grönkulla. Jag granskade bokens omslag med stor misstänksamhet. Vid det här laget hade jag läst och älskat Kulla-Gulla i flera år och jag var inte intresserad av att öppna hjärtat för någon Kulla-Gulla-lookalike. Men jag hade inte behövt oroa mig, de båda flickorna är så olika varandra som det bara är möjligt och Annes och Kulla-Gullas liv uppvisar inga likheter över huvud taget.
Så, för ett par dagar sedan laddade jag ner Anne till min Kindle och inledningsvis kändes det lite oroligt. Skulle jag förstöra mitt minne av Anne på Grönkulla nu? Skulle jag bli besviken? Men nej, jag hade inte behövt oroa mig. Anne håller fortfarande etthundranio år efter att den publicerades första gången, vilket är inget mindre än fantastiskt. Den känns inte ens gammal, faktiskt. De må köra med häst och vagn men relationen mellan Anne och det åldrande syskonparet Marilla och Matthew är på något sätt evig och ständigt aktuell.
#anneofgreengablesforever
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar