Mellan två manus

Ja, så skulle man - om man har anlag för storhetsvansinne - kunna beskriva mitt liv just nu. Limbo, kan man väl kalla det också, särskilt med tanke på att Manus nr. 1 ännu inte har hittat ut i världen, faktiskt inte ens lämnat mitt skrivbord. Första januari var ursprunglig deadline, som fick flyttas fram en månad på grund av betalt arbete. Jag ansåg mig färdig för ett par veckor sedan och just nu är min bäbis ute på en sista genomläsning. Och själv står jag här och försöker knåpa ihop ett brev, ett följebrev. Det vill säga en catchy sammanfattning av mina vedermödor - men alltså hur svårt är inte det!?



Ja, det hade ju varit enkelt och smidigt om man hade kunnat skriva bara så, LÄS MIG! Men det måste till en bra och intresseväckande liten resumé och jag har aldrig varit särskilt bra på just den där resumébiten. Ibland tänker jag att det kanske inte är den som har skrivit som själv ska påta ihop resumén, kanske borde jag anlita någon helt annan att göra det. Men då dyker lille Jante upp.



Nej, det är så sant. Bara för att jag har mördat en person i text, tvingat nära och kära att läsa och kommentera, jagat en polis med frågor - innebär ju inte det att jag är klar, att jag kan luta mig tillbaka med tummarna innanför livremmen och kalla mig för "författare". Det är precis den känslan som får mig att inte be någon skriva en catchy resumé åt mig, för "vem är jag att tro att jag ..." och så vidare. Nej, här måste upp till bevis först! Jag må ha påtat ihop drygt 80000 ord, med en början, en mitt och ett slut, men det innebär ju inget alls förrän någon annan har bestämt att det är bra. Visst är det så?

Det är lite som när man efter 20+ år som översättare blir ombedd att göra en provöversättning. Alltid lika nervöst, för tänk om den här personen, som jag aldrig haft kontakt med förut, bestämmer sig för att jag inte kan!! Fan, alltså! Då är jag ju ingen översättare, lik förbannat! Vad gör jag med mig då?

Ja, så där kan tankarna vandra en vanlig sketen torsdag i februari.
Häpp!