På senare tid har jag upptäckt saker om mig själv som kanske inte direkt har med själva grävandet att göra men som ändå hänger ihop med det. För när jag står (jag står alltid upp och skriver) här vid mitt tangentbord är det lite som att jag klär av mig naken på Sergels torg - ja, typ! - och visar upp mitt innersta till allmän beskådan. Jag måste våga, får inte backa och fega ur trots att det ibland är både smärtsamt och gör mig lite lätt illamående.
Då backar jag tiden och blir åter den jag en gång var. Men vem var jag då? Jag vet att jag var folkskygg, att jag undvek folksamlingar på mer än fyra-fem personer. Jag vet att jag skydde allt som luktade "tjejgäng" eftersom jag aldrig kände mig bekväm eller hemma där. Jag vet att jag tyckte om pinsam, countryinfluerad rock, Bay City Rollers och Abba.
Allt detta har jag motarbetat i hela mitt vuxna liv. Jag har arbetat på att bli en socialt välanpassad person som gillar all möjlig musik - typ opera! - och som gärna hänger med tjejkompisar. Varför i hela friden då? Bara för att! För att det är så oerhört mycket enklare och mer socialt framgångsrikt än motsatsen.
Och nu då? Ja, nu behöver jag det där aviga, inåtvända, navelpillande, socialt missanpassade och då har jag ju en formlig guldgruva att gräva ur, för det är ju egentligen den jag är!
Och faktum är att nu, så här nästan fyra decennier senare, kan jag acceptera den person jag en gång var. Den jag inte ville gå omkring och släpa på utan låste in i en garderob vars nyckel jag kastade bort. Hon är välkommen ut nu och det känns faktiskt ganska bra! Nu kan jag skratta åt det och ärligt säga att jag har förlåtit henne. Hon, den jag var en gång, är så otroligt tjurskallig och tvär att man bara måste älska henne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar