Det där med självförtroende

Att som wannabe-debutant knalla runt och prata högt om sina bokmanus kräver galoschhaka. Det vill säga en haka som kan stickas ut, långt. Ibland så långt att folk undrar hur man vågar. Jag vågar visst, brukar jag säga då.

För:



Egentligen är det där med att "våga" inte mycket mer än en undertryckt självbevarelsedrift. Självklart ska man vara rädd om livhanken, men att försöka sig på något som man i slutänden inte klarar av innebär ju i värsta fall inte mycket mer än det, att man inte klarade det. Det man har lärt sig på vägen är däremot ovärderligt!
I bästa fall kan det gå hela vägen i mål och tänk så underbart det blir när Bokförlaget ringer och säger att Jajamensan, det här kan bli något!
Frågan är bara vad som händer med mig då? Vad händer när den enda verkliga barndomsdrömmen jag någonsin har haft går i uppfyllelse? Tanken svindlar!

Jag brukar lyssna på en podcast som heter "Debutera eller dö". Den handlar om just strävan efter att debutera som författare och om arbetet med att ta sig dit. Den innehåller även en hel mängd braiga tips som man kan behöva på vägen.



När jag lyssnar på den kan jag ibland bäva och känna att jag är så oerhört oförberedd och outbildad. Alla som intervjuas i podden har urton olika examina. Det är fil kander och masters i en mängd olika coola ämnen och jag tänker att allt det där säkert behövs för att man över huvud taget ska kunna tänka tanken att få något utgivet. Då brukar jag bli rädd och så måste jag lyssna på Henrik Berggren, exempelvis "Run Andy, Run", för att staga upp mig lite. Sen fortsätter jag skriva. För det vore väl fan ...