Orka

I två år har jag skrivit, skrivit, skrivit. Jag har lärt mig mycket, jag har utvecklats både som människa och som författare men fortfarande saknas en viktig detalj: den där klappen på axeln. Jovisst, kompisar, släkt och vänner som har läst åt mig är förstås stöttande och uppmuntrande men det räcker inte hela vägen. Det är det där sista som krävs. Den där sparken i rumpan som säger "fortsätt så" ... eller vad som helst egentligen som visar att jag är på rätt väg.



Jag vet ju att allt kommer att bli bra men ändå ... Tvekan är en stark kraft, den ligger på lur bak varje hörn och den är oerhört vältalig, övertalande, övertygande. "Du kanske bara inbillar dig att du kan", "du kanske är helt ute och cyklar", "du kanske skriver för kråkorna", "ingen vill väl läsa det där!".

Det finns så många sätt att tveka på också, inte bara rent skrivtekniska. Kanske är jag tidsmässigt fel ute, kanske existerar inte min målgrupp, kanske borde jag gjort det här för 30 år sedan, kanske är jag för gammal - jag menar hur många debutanter på 50+ har vi hört talas om? Ärligt nu!



Äh, 80 är det nya 50, eller hur? Trots att jag har en brinnande huvudvärk denna dag och trots att Tom Petty är död och trots att det finns ledare här i världen som man skulle vilja ge en spark i skrevet så ... Det löser sig! Allt kommer att bli bra, eller hur?



Right!