Hur som helst så kommer jag osökt att tänka på ett tillfälle då jag för många år sedan arbetade vid Statens Järnvägar. Vilken station det handlar om tänker jag lämna därhän men jag jobbade under flera år som både växlare och truckförare och blev dagligen utsatt, på ett eller annat sätt. Antingen regelrätta sexuella övergrepp (tafsningar, cat-calls, diverse explicita förslag) eller sexistiska påhopp av olika dignitet - men det gick aldrig en enda dag utan att något hände.
Vid den här tiden, första halvan av 80-talet, var vi flera kvinnor som tog anställning vid just SJ. Politiska beslut hade lett fram till att kvinnor skulle plockas in i mansdominerade yrkesgrupper, punkt slut. Att man sedan kanske borde gjort en liten inventering bland dessa yrkesgrupper, kanske kollat hur de här männen hanterade detta att plötsligt omges av kvinnor, det var det ingen som tänkte på.
Jag och en annan kvinnlig kollega tröttnade till slut. Vi hade vid det laget blivit ganska luttrade, om än inte blasé. Vi gav igen verbalt, vilket oftast ledde till "höhö"-reaktioner och glada flin. "Du är söt när du är arg"-typen av kommentarer. Vetefan om det egentligen gjorde saken bättre ...
Nå, vi tröttnade och bestämde oss för att vi skulle slå tillbaka, där det kändes. Vi gick till Pressbyråkiosken på stationshusets framsida och köpte en tidning med utvikta män! Det fanns faktiskt en (1) sådan! Vet inte om den finns fortfarande, men vi hittade en. Sedan slank vi in i personalrummet mellan två raster och slet ner alla nakna "fruntimmer" som satt uppnålade över hela väggarna. Knycklade ner dem i papperskorgen och nålade upp våra män i stället. Därefter slog vi oss ner med varsin kaffekopp och fötterna på bordet och väntade ..
Reaktionen? Ja, det var intressant. Vid nästa rast fylldes personalrummet som vanligt av männen och deras bullriga röster, men ... Hoppla? Plötsligt tystnade kakafonin och upprörda röster fick oss att le.
”Vad fan är det här? Men usch!”
”Fy fan, vem har gjort det här?”
Ögon vändes mot oss, mig och kollegan. Arga, anklagande ögon mötte våra muntra. Sura miner och mullrande åska och bara några minuter senare var samtliga bilder nedrivna, hopknycklade och kastade i papperskorgen. Lite senare kom det upp nya "fruntimmer".
Nej, vår lilla aktion ledde kanske inte till något men reaktionen var icke desto mindre oerhört intressant! Vi såg oss som segrare, eftersom vi hade fått bevittna att motståndarsidan inte kunde hantera att bli behandlade på samma sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar