Ibland blir jag bara så glad!

Det var nästan så jag misstänkte att någon skojade med mig. Jag vände och vred på mig flera gånger för att se om någon låg i bakhåll, förväntansfullt fnissande. Men under den nästan timslånga promenaden kunde jag inte se någon som såg ut att fokusera på något annat än detta att frakta sig själva fram och åter mellan Enskede Gård och Svedmyraplan. För det var där jag promenerade, med öronen täckta av ett par hörlurar och med ett missat sommarprat i lurarna.



Sommar med Fredrik Backman. Vad kan jag säga? Det var som ett skämt! Jag skulle kunna påstå att jag är häpen men det är en underdrift. Backmans prat skulle nämligen, med förvånansvärt få justeringar, kunna fungera som en resumé över mig och mitt liv. Jag kände mig till lika delar överrumplad, påkommen, avslöjad. Flera gånger brast jag ut i högljutt garv vilket fick omkringstående/-gående att glo misstänksamt. Man skrattar inte högt i ensamt majestät, på en trottoar mitt på blanka eftermiddagen, minsann!
Nå, jag bestämde mig på stående/gående fot att det här ska jag komma ihåg, det här ska jag lyssna igenom så snart jag drabbas av eftertankar, kranka blekheter och annat otäckt. Närhelst Jante hoppar upp och slår mig i huvudet, liksom. (Vilket kanske är ett märkligt sätt att formulera sig eftersom Jante är en stad ...)

Och när jag nu är hemma igen och har lyssnat klart på Backman startar jag datorn och fortsätter med det jag gjorde innan jag gick iväg. Vad det är? Det har jag ingen aning om!