Om en cykel

När jag var i sjuårsåldern fick jag en cykel. Den var röd och hade vit sadel och den var jättefin, även om den var lite begagnad. Tyvärr var den för stor för mig, jag kunde inte sitta på sadeln och nå tramporna i deras lägsta läge även om sadeln skruvades ner i botten.

Enter: Farbror Ragnar.

Farbror Ragnar var en äldre släkting som bodde på gården hemma i Småland. Han var född där och hade aldrig haft någon önskan om att någonsin bo någon annanstans. Han bodde i det mindre av gårdens två bostadshus och arbetade som dräng och allt-i-allo. Jag och mina bröder kallade honom "farbror Ragnar" trots att han inte var vår farbror. Farbror Ragnar kunde allt! Faktiskt! Han var en kombination av Uppfinnar-Jocke, Robinson Crusoe och McGyver!



Farbror Ragnar snickrade egenhändigt ihop en sadelkonstruktion som gjorde att cykelns sitthöjd kunde sänkas med fem-tio centimeter, vilket var exakt vad som krävdes för att jag skulle kunna cykla. Ragnars sadel var av trä och täckt med galon - förmodligen för att jag inte skulle få stickor i rumpan. Den var oerhört obekväm och vass i kanterna, men den funkade!

Mina cykellektioner gick till på följande vis:

Ragnar ställde sig på gårdsplanens högsta punkt, med cykelns bakhjul placerat mellan benen och med ett stadigt tag i sadeln. Jag hoppade upp och han släppte taget. Jag rullade, fortare och fortare, pipande och oseende, eftersom jag var skräckslagen och ögonen tårades av fartvinden. När cykeln nådde ladugårdsväggen med ett brak föll jag på sidan med benen hopplöst intrasslade i cykeln. Ragnar dök upp, plockade upp mig, borstade av mig, och gick tillbaka upp till gårdsplanens högsta punkt. Placerade mig utan ett ord på sadeln och upprepade.

Jag minns inte hur många gånger vi fick göra om det där men av ren och skär skräck lärde jag mig cykla på rekordtid! Det var väldigt effektivt, även om blåmärkena var många och ömmande. Men det är som de säger: det som inte dödar härdar!