Kajsa-metoden

Så kom det då, beskedet jag har väntat på. Och det blev ett nja som definitivt kan och ska bli ett ja! Ett nja med skruv, om man så vill. I mitt huvud omvandlades njaet genast till ett ja och jag tror det är rätt väg att gå, det är så man måste tänka!



För att ett nja ska bli ett ja krävs två saker:

1. Envishet. Du har fått in en fot, håll kvar den för allt vad du är värd! Släpp för fasen inte taget! Du har ett namn, en kontakt och det här är egentligen som vilket anställningsprov som helst.

och

2. Kajsa-metoden. Jag tänker på Kajsa Bergqvist, den svenska höjdhoppsmästaren. Inför varje hopp daskade hon sig själv på rumpan, låren, kinderna. Så måste man göra - om än bara bildligt. Det gäller att bita ihop, att ta nya tag. Jag vill, jag kan, jag vågar!

När beskedet kom, i går kväll, passade jag - det ska jag erkänna - på att bryta ihop lite grann. Bara helt kort, typ tio minuter, och därefter samlade jag upp resterna av mitt grusade självförtroende och satte igång med att bygga upp det på nytt. För det finns ingen annan väg att gå, eller hur? Skulle allt det här arbetet vara förgäves? Nej, skulle inte tro det!