Ostruket bäst?

Jag är inte särskilt strukturerad av mig. Influenser, inspiration, intryck, allt flödar i en ojämn ström in genom ena örat/ögat och - ganska ofta - ut genom det andra. En del fastnar förstås på vägen och en del skriver jag ner, men väldigt mycket försvinner ut i vad som känns som ett tomt intet.

Det är, gissar jag, från den plats som känns som ett tomt intet jag hämtar mina idéer. I mitt inre, privata moln ligger decennier av samlade intryck, tankar och minnesbilder och liksom guppar runt som små fridfulla öar. Vilken ö som når medvetandet just denna dag kanske är en slump men det är alltid lika fantastiskt när en befarat bortglömd minnesbild plötsligt poppar upp till ytan. Det brukar få folk i min omgivning att imponeras av mitt goda minne vilket ju är ganska häpnadsväckande, med tanke på att jag själv tycker att jag aldrig minns någonting.

Å andra sidan, detta något ostrukna sätt att minnas har vissa fördelar. Överraskningsmomentet till exempel. Att i ett givet ögonblick minnas något som inte alls hör ihop med nuet, något ryckt ur sitt sammanhang, kan dels generera glada skratt och dels leda till nya, tokiga associationer som i sin tur skapar (en illusion av?) inspiration. Kanske är det till och med detta mitt ostrukna minne som gör att idéerna aldrig tar slut? Kanske bör jag inte alls försöka strukturera min minnesbank och sortera tankar och bilder i förståndiga, ändamålsenliga lådor och mappar, kanske vore det helt förödande för min kreativitet att hela tiden veta var allt finns! För tänk vad tråkigt det vore att bara kunna stoppa in handen i minnet och plocka ut det man behöver, utan att behöva rota runt och kanske hitta sådant man inte letar efter. Väldigt ofta är det just det där man inte letade efter som blir nyckeln till något nytt och spännande, eller hur?