Där insikter föds

Ännu ett manus, nummer tre i ordningen, har skickats till Det Stora Förlaget (ett annat den här gången) efter uppmaning till omarbetning. Det här betyder att tre manus, av tre möjliga, har väckt visst - om än försiktigt och övergående - intresse hos tre olika, betydande förlag och detta måste väl ändå betyda något, intalar jag mig. Det här är väl något att glädjas över, eller? Nej, jag vet ju att jag inte ska ta ut något i förskott men det är svårt att låta bli och ibland liksom bubblar det över men jag är cool, jag är lugn, jag hanterar det här vuxet och rationellt ...



Åja, lite glad kan man väl få bli för samtidigt börjar - faktiskt! - ett arbetssätt, en riktig arbetsmetod falla på plats! Det handlar om en idé som följs av en skiss som följs av MYYYYCKET tankearbete och därefter genomgång på genomgång på genomgång av det som först var en skiss och som sedan byggs på vartefter, för att i slutänden bli något mycket större än de enskilda orden, meningarna, styckena, kapitlen. Så enkelt kan det formuleras, men så oerhört tidskrävande ... Hur mycket arbete, hur många timmar? Jag vågar inte ens räkna, jag vill inte räkna, det handlar inte om timmar och minuter, kronor eller ören, det handlar om passion - varken mer eller mindre. Du måste tycka att det är SKITKUL att befinna dig inuti ditt eget huvud från bittida till sent, tänka, vända, vrida, grubbla, älta. Och du måste tro på din story, du måste vara den trogen hur många gånger du än misströstar! Har du väl kommit så långt att du har en början, en mitt och ett slut - även om det bara är i ditt huvud - så är det stora slaget vunnet, då håller storyn. Då har du något där. Ge inte upp! Det går! Det ska gå! Det ska fanimig gå!