Tar klivet ut i verkligheten

Återigen ska jag våga mig på att kliva ut bland folk, ta tuben, cykeln eller apostlahästarna till stan i morgonrusningen, äta lunch ihop med levande människor, sitta i möten, lyssna, dricka kaffe och utföra arbetsuppgifter som andra ålägger mig. Efter ett halvt arbetsliv som frilansare är det minsann inte det enklaste ...!

Vintern 2018-19 övervintrade jag hos en digital vårdgivare och nu ska jag göra om samma stunt igen. Varför då, undrar någon? Jo, jag behöver träffa folk. Så enkelt och så svårt är det.

Det var  en ögonöppnare när jag i vintras fick möjligheten att kliva ut ur min bubbla ett par dagar i veckan. Jag blev en mer harmonisk, ambitiös, effektiv och på alla sätt trevligare människa av den kombinationen - jämfört med att bara sitta framför min dator på min kammare och knacka tangentbord. Återigen, det ena kräver faktiskt det andra! Ingen människa är en ö, även om den tanken är tilltalande.



Det är viktigt att lyssna på andra människor! Att höra röster, för rösternas egen skull. Få en känsla för hur människor pratar med varandra i dagens läge. Just den detaljen - hur folk pratar - är nämligen färskvara! Sättet att diskutera förändras över tid och det känns som om den förändringen - som så mycket annat - går fortare och fortare. Efter två och ett halvt decennium som frilans kan jag säga att det var mycket som seglade förbi över mitt huvud, som jag helt enkelt inte förstod! Skrämmande, men sant.



Det blev något av ett intelligenstest att kastas ut i den riktiga världen igen. Det kändes som om jag levt i en bubbla som kanske inte var helt sluten mot omvärlden, men näst intill. En bubbla där jag - och bara jag - hade tolkningsföreträde, där jag planerade efter eget huvud utan att någonsin ta in någon annan i processen. Nog så tillfredsställande, men kanske inte helt friskt i längden?

Och nu ska jag alltså ut dit igen, för att jag tyckte det var så oerhört upplyftande, stimulerande, roligt och spännande! Och för att skrivandet fick sig ett lyft, inte minst. Jag sög i mig av mina kollegors inneboende kraft och entusiasm, deras kreativitet smittade av sig på mig, gav mig fler och bättre idéer! För vi behöver ju varandras energier för att upprätthålla vår egen. Vi är som vandrande generatorer som tar och ger av varandras kraft och i isoleringscell kan inget växa, det vet ju alla.

Så önska mig lycka till, för nu tar jag på mig Mr. Walker-rocken igen!