Se där ett säkert sätt att bryta isen på en fest, och i mitt fall behöver jag inte ljuga ett uns för att få till den formuleringen. Jag tycker om att ha ihjäl folk - i skriftlig form! Kanske svårare att ro iland ett sådant uttalande om du till exempel sitter i kassan på Ica ...
Har du någonsin befunnit dig i ett socialt sammanhang där du känt dig utanför? Stått i ett hörn och konstaterat att du inte känner någon på festen, eller att du kom du lite sent och alla andra är redan varma i kläderna och diskussionerna är igång? I så fall är en sådan här formulering till stor hjälp. Den kanske inte att gör dig till festens medelpunkt, men den kommer definitivt att sätta dig på kartan!
Jag avskyr ärligt talat att gå på fest där jag bara känner värdinnan/värden. Det är plågsamt att behöva presentera sig urton gånger och att inte ha någon naturlig backup när jag väl har använt alla artighetsfraser jag kan. Därför tar jag ofta till diverse knep, såsom ovan. Med en sådan replik bryter du isen på ett sätt som får de omkringstående att 1. sätta i halsen och 2. definitivt minnas vad du heter.
Jag minns en fest för många år sedan, som såg ut att bli dödtrist och jättetråkig och ... Nej, den blev aldrig "alldeles underbar", men bättre än dödtrist blev den i alla fall. Det var en vintrig afton och jag fick en blygt rodnande man till bordet. Han vågade inte möta min blick och ingen av oss visste riktigt vad vi skulle ta oss till. Resultatet? Tystnad. Kompakt tystnad i vår ände av bordet. Till slut kände jag att det här funkar ju inte, jag kan inte pina mig igenom en hel middag utan att säga flaska! Så jag ...
Rekonstruktion av inledningen på vårt middagssamtal:
Jag: Jaha, är du gift? (Bäst att kolla, tänkte jag. Bafatt ... Det här var långt före man och barn!)
Han: Nej, du då?
Jag: Nej. Inte. Men ...
Han: Ja?
Jag: Jag har en sambo ...
Han: Ok.
Jag: Fast han bor just nu hos mina föräldrar.
Han: Okej ...?
Jag: Ja ... Han har lite problem med sig själv. Trivs inte i stan och ... Ja, det var bäst så, tyckte jag. Men vi håller kontakten och så ... Jag åker ner och hälsar på och ...
Han: Hos dina föräldrar alltså?
Jag: Ja, han är en svår typ. Har det jobbigt med sig själv. Han är albino och ...
Han: Jaha? Det låter ...
Jag: Ja, det är ... jobbigt.
Han: Jag förstår.
Jag: Och så gillar han inte att vara ensam. Och jag pluggar ju, så jag är borta på dagarna.
Här börjar mannen, min bordskavaljer, se lite besvärad ut.
Jag: Ja, alltså vi har känt varandra i flera år, we go back a long time ... Det är svårt att bara kapa banden sådär.
Han: Jo, jag förstår det. Vad heter han?
Jag: Han heter Caesar.
Han: Ovanligt namn.
Jag: Tja, ja ... Kanske det. Jag tycker det är fint.
Han: Jo, självklart! Det är jättefint.
Jag: Jag menar, det passar ju ganska bra på en hankatt.
-----
Det tog en stund för den arme mannen att smälta det där, men sen skrattade han glatt och efter det var vi BFF. Typ. Ja, numera har vi kanske slarvat bort varandra men vi var kompisar under en lång tid och jag tror helt ärligt att det var kattens förtjänst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar