Jag skaffade min första aktivitetsklocka 2010, eller om det till och med var ännu tidigare. Fast på den tiden var den väl mer ett tidtagarur än en aktivitetsklocka och den mätte inte steg, bara puls och sträckor etc. I början använde jag den endast i samband med träning. Varför? Tja, för att vara säker på att jag verkligen tränade. Typ.
Och det är det där sista som är lite märkligt. Aktivitetsklockans påverkan på mitt liv gick så långt som till att jag, när jag någon gång gick iväg till gymmet utan klocka, övervägde att ge fan i att träna! Som om detta att träna utan att kunna registrera passet innebar att jag inte hade tränat på riktigt. Följdfrågan blev ju då: vem tränade jag för egentligen? Mig själv eller klockan?
I början var det själva registrerandet i sig som störde mig, eftersom klockan visade hur bra/dålig jag var på det jag höll på med. Jag blev stressad av att se min puls skena iväg (jag har väldigt hög maxpuls), jag blev stressad av att se kilometertiden (jag är ganska långsam) och jag blev stressad av att hela tiden matas med information om hur långt jag sprungit sammanlagt per vecka, månad, år - plus en jämförelse med samma period förra året! Och förrförra! Den som är behäftad med minsta lilla uns pannben tar nämligen till sig de här uppgifterna och allt blir en tävling!
När jag så småningom gick över till mer moderna aktivitetsklockor, som även mäter steg, vikt, kroppsfett, sömn etc. omvandlades hela mitt liv till värden som kunde bedömas och betygsättas samt åskådliggöras i ett diagram. Det var väl här jag började krokna, tror jag. Jag mådde helt enkelt inte bra av det!
Som det där med de tiotusen stegen, till exempel. När kvällen nalkades och jag insåg att det saknades tusen steg kunde jag - om regnet stod som spön utanför fönstret eller om jag bara inte hade lust - gå runda på runda i huset till dess att displayen lyste upp i färgglada fyrverkerier. YOU HAVE REACHED 10000! YEY!
Tillfredsställelsen som följde var förstås ytterst kortvarig, för vem hade jag egentligen glatt mest med mina tiotusen steg?
Till råga på eländet köpte vi en våg som kopplades upp mot klockan, som sedan rapporterade minsta gram uppåt eller nedåt i förhållande till avverkade steg och träningspass. Om jag var riktigt ambitiös kunde jag även mata in vad jag åt och drack varje dag och få en fullständig överblick över ... ja, vad? Mitt ätande? Det hade aldrig varit något problem förut, men nu blev det plötsligt väldigt jobbigt eftersom allt måste matas in i den där jävla klockan. Detta i sin tur fick mig att låta bli att äta, vilket ... voilá, ledde till en viktnedgång jag inte ens hade planerat för! Fast frågan är ju vad som var roten till den nedgången; tydligen kan ren lättja också leda till smalare midja!
Hur som helst, för några månader sedan la jag av mig klockan för - hoppas jag - gott. Jag springer utan att ha en jävla aning om hur fort eller ens hur långt (även om jag vid det här laget kan mina rundor rätt väl i huvudet). Jag går utan att räkna mina steg - och tänk, jag tycker det är underbart! Och jag äter utan att behöva registrera någonting och faktum är att jag väger nästan på grammet lika mycket som när jag stressade runt med en klocka som höll koll på mig. Och på köpet har jag fått en ökad sinnesfrid och sover bättre på nätterna!
God jul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar