Om du googlar på synonymer för ordet "tomgång" får du bland annat upp "vara overksam". När jag ser det blir jag hängande där, i fritt fall eller möjligtvis i något slags limbo. Tomgång, overksam? Betyder detta att jag framlever mitt liv i overksam tomgång när jag sitter här med fingrarna hovrande över tangentbordet och inte vet hur jag ska trampa vidare?
Jag tänker på de där minuterna då jag med stel blick låter tankarna fara, där jag försöker känna efter i syfte att hitta exakt rätt ord. Hur luktar sur mjölk, hur ser ett skämt ägg ut när du knäcker det, var veckar sig skjortan och hur skrynklar sig kjolen när man sitter i en för mjuk soffa, vilken typ av skador orsakar en potatisskalare som i hastigt mod körs över en tumme, hur smakar en för gammal köttbulle, hur ser en gardin ut som har hängt uppe i decennier och hur bleks en tröja som fått ligga hopknycklad i en fönstersmyg?
Går jag på overksam tomgång när jag försöker ta in sinnesförnimmelser som inte finns i min omedelbara närhet? Jag har förvisso kört över min jämrans vänstertumme med potatisskalaren hur många gånger som helst men hur ser såret ut och på vilket sätt gör det ont? Hur länge blöder det? Jag borde tagit tid, tänker jag, jag borde klockat blödandet - men med eller utan plåster? Och slutar det blöda fortare om jag håller fingret under rinnande kallt vatten? Tar det längre tid med varmt vatten?
Det finns så många detaljer i vardagslivet som du aldrig tänker på, förrän du sitter där vid tangentbordet - eller möjligtvis med penna i hand men vem skriver egentligen för hand numera? - och försöker värka fram en korrekt metafor. Du inser då hur mycket som händer omkring dig som du aldrig reflekterar över! Som hur den ena kaffebryggaren låter jämfört med den andra - i det här fallet en Nespressobryggare jämfört med en Moccamaster. Om du frågar mig så tycker jag att Nespressomaskinen stönar omelodiskt och Moccamastern väser hotfullt. Möjligtvis loskar den lite håglöst ibland.
Och hur luktar böcker? Biblioteksböcker tycker jag till exempel luktar lite flottigt om än inte oangenämt. Det är en dammig, tummad lukt. Nya böcker däremot luktar strävt, kemiskt och nästan lite avogt. Men så knakar det ju också ansträngt i dem när du öppnar en sprillans ny bok. "Nej nej, akta mig! Bänd inte ryggen!"
Och människors ansiktsuttryck! Det måste vara det svåraste av allt, särskilt om du vill undvika "hennes ögon glimmade/blänkte/tindrade etc"-träsket. För vem har på riktigt sett ett par ögon glimma/blänka/tindra av någon känsla whatsoever? Vem kan - handen på hjärtat - ärligt säga sig ha sett ett par ögon glimma hotfullt? Glimmande ögon är väl i allsindar inte hotfulla, möjligtvis tårade eller belysta av någon väldigt svag ljuskälla. Själv har jag inihelsike svårt för det där med ögon som bidrar till någon som helst stämning och det kanske bara handlar om min oförmåga att se sådana detaljer, men i min bok är ögon inga "själens speglar" utan organ som tar in ljus och skapar bilder. Oromantiskt? Fantasilöst? Kanske, men för mig är det lika absurt med själfullt tindrande ögon som det är med talande ekorrar!
Och så var vi tillbaka på ruta ett. Går jag på tomgång, är jag overksam när jag sitter och klurar på de här sakerna? Nä, för fan! Det är då, om inte annars, som jag verkligen är aktiv! Jag må se apatisk ut, kanske till och med sömngångaraktig, men - gott folk! - under huven, där händer det min själ saker!
En god helg önskar jag alla människor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar