Idag den 17 oktober, klockan 15.24, ringde DHL på min port och meddelade att de ville leverera några lådor. För den trevliga chauffören var leveransen en bland säkert många denna kulna tisdag, men för mig var den en totalt livsomvälvande händelse.
Min bok. Min alldeles riktiga bok, skriven av mig, med mina egna små hansingar! Sug på den!
Och bäst som jag stod där och packade upp mina böcker, med grumlig blick och snorig näsa, kom jag osökt att tänka på en sommardag för lite drygt 52 år sedan. Jag och min vän Lena satt på farbror Anders pojkrum, på övervåningen hemma på gården, med varsitt ark papper framför oss. Jag var nio och Lena var tretton och jag tror att vi lekte skola. Hur som helst så talade Lena om för mig att i hennes klass - hon skulle snart börja sjuan - fick man skriva uppsats. Det vill säga man fick dikta ihop egna historier och nu skulle hon visa mig hur det gick till.
Så här efteråt undrar jag om Lena har en aning om vad hon gjorde den där dagen. För det var då jag bestämde mig för att jag skulle bli ...
Jajemen. Detta är taget ur "Mina vänner"-boken, som står i min bokhylla. Den är oerhört sönderläst och nerklottrad, men där står det, svart på vitt. Eller, om man ska vara noga, lila på grönt. Just i den skrivande stunden var jag ett par år äldre och jag minns att det kändes vågat att jag faktiskt skrev ut min dröm sådär, så att vem som helst kunde se. Vågat och kanske lite dumdristigt. För vad fasen, alla vet ju att en vanlig småländsk bonnagräbba sällan går omkring och bara skriver böcker hur som helst!
Ja, det tog sin lilla tid men till slut så. Det är som de säger: trägen vinner. Ibland är det skitbra att vara en jädrigt envis och tjurig smålänning!
(Och - just for the record - jag ÄLSKAR numera lutfisk!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar