Sexuella trakasserier - works both ways?

I vår morgontidning denna dag stod att läsa om att förvånansvärt många unga kvinnor med tillfälliga anställningar inom framför allt vård, hotell, restaurang och handel, regelmässigt utsätts för sexuella trakasserier.



Tiderna förändras inte särskilt mycket, med andra ord.

När jag för många år sedan arbetade vid SJ, var de sexuella trakasserierna så vanliga att jag efter en tid helt enkelt inte reagerade. Vi var inte så många tjejer som arbetade vid godsmagasinet i staden V och att lämna in officiella klagomål kom vi oss inte för. Vi pratade inte om problemen oss emellan och inte med någon annan heller. Det var ett icke-problem. Något som vi förväntades hantera på bästa sätt, utan att ställa till med bråk. Det var lite "boys will be boys"-stämning, helt enkelt. I mitt fall hanterade jag det genom att rycka på axlarna, skratta bort det eller ge igen med samma mynt.

Men efter att under några års tid ständigt fått stå ut med nakenbilder på kvinnor i samtliga de personalrum jag hade bevistat, tröttnade jag och köpte en tidning med nakenbilder på herrar.



Jag rev ut några bilder och nålade upp på väggarna i pentryt på järnvägsstationen i staden A, där jag arbetade vid det här tillfället. Jag och en kvinnlig kollega slog oss därefter ned vid ett av borden, åt vår lunch och väntade på att gubbarna skulle dyka upp.

Vad blev resultatet av vårt experiment?

De gubbar som var först på plan blev oerhört tysta, förstämda och generade när de såg vad vi hade gjort. Det tog cirka femton minuter, så var alla bilderna nedrivna, av ett gäng mycket förnärmade gubbar.



Intressant, eller hur? Tyvärr ledde det inte till någon som helst förändring, för snart nog pryddes väggarna återigen av lättklädda damer.