Jag har blivit refuserad 20-25 gånger och jag har deltagit i flera novelltävlingar, men bara blivit belönad en gång: Jag vann 2000 kronor när jag kom på fjärde plats i en novelltävling i Allers, för vad som känns som hundra år sedan.
Vid ett par tillfällen har jag anlitat lektör och det har varit ganska givande. En lektör är en - vanligtvis anonym - person som läser mitt alster och ger feedback. Vid första tillfället klagade lektören på mitt "manliga" språk - trots att hen inte visste om jag var man eller kvinna. Nå, det kanske inte var så svårt att gissa, med tanke på att texten handlade om två kvinnor och deras gemensamma själsliga utveckling.
Jag läser ibland om andra författares och lektörers tips till "presumtiva författare" och där återkommer man ofta till samma sak: hur viktigt det är att skribenten hittar sin egen röst.
Ju äldre - och mer outgiven - jag blir, desto mer övertygad är jag om att den där första lektören, som sa att mitt språk var för manligt, gjorde mig en björntjänst. Efter det har jag varit oerhört självkritisk och granskat mig själv, ändrat, mjukat upp, tagit bort saker som jag tyckte verkade fel - enligt lektörens sätt att se på saken.
Inte förrän nu inser jag att orsaken till senaste tidens skrivledsnad kanske är just detta: jag har försökt begå våld på mitt eget sätt att skriva.
Jag prenumererar på en ny tidning som heter "Skriva", som är mycket inspirerande, med många bra tips och kul läsning. I senaste numret finns ett längre reportage om Martina Montelius och det är där, i en liten ruta vid sidan av, som man kan läsa om hennes, Martinas, sätt att se på det här med den egna rösten. Hur viktig den är, hur viktigt det är att man inte låter sig handikappas av andras tyckanden om vad som är rätt och fel.
Så, nu skriver jag på så det brinner i knutarna. Grammatik, stavning, meningsbyggnad - åt skogen med det. Det tar vi sen! Fram med kreativiteten i stället!
Martina FTW! Tack för de orden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar