I ställtidernas tidevarv

Någon frågade häromsistens vad man tar för timpeng för ställtid. Ja, det kan man fråga sig. I mina öron låter det som en utopi, men det finns faktiskt översättare som fakturerar för ställtid! Och som får betalt! Tänka sig!



Att vänta är något som vi översättare är ganska bra på och själv har jag förfinat det till en konst, vilket helt enkelt innebär att jag är kreativ när jag väntar. Jag skriver andra saker - ingen större skillnad egentligen, bara det att det ena får jag betalt för och det andra kanske inte.

Men att ta betalt för de oundvikliga tidsförskjutningar som ett större översättningsprojekt - nästan undantagslöst - innebär, kan man verkligen göra det?

Just nu har jag ägnat cirka ett dygn åt att vänta på en jobbfil, men eftersom det är flera led involverade - vem i hela friden ska man skicka fakturan till? Om jag skickar den till den lilla byrån som är min närmaste uppdragsgivare, så känns det elakt mot dessa mycket trevliga personer. Om jag skickar den till deras uppdragsgivare, så framstår jag nog, i bästa fall, bara som ytterst besynnerlig.



Men faktum kvarstår, jag har under tiden tackat nej till säkert 45 000 ord totalt. Inte för att jag hade hunnit med dem på ett dygn, men ni förstår principen. Egentligen borde jag bli lite elakare, det är nog det som är hela poängen. Här står jag snällt och väntar. Och väntar. Och ingen att bli arg på!



Ja, det är väl det en får göra: Se det från den ljusa sidan. Jag fick ju en riktig "me day" på köpet, liksom.