Om sportarnas spottande och snorande

I morse stod det att läsa i blaskan att Erik Helmersson (som för övrigt är en av mina favoritkrönikörer) stör sig på folk som spottar och "gubbsnyter" sig mitt i stan, bland allt folk. Och i synnerhet sportande spottare/snytare. Jag är benägen att hålla med, det är vidrigt. Men ...



För knappt 12 timmar sedan landade jag (med visst välbehag) på Arlanda efter tio dagars vistelse i Peking. Välbehaget bestod i första hand av att jag helt enkelt var trött på den asiatiska smakpaletten, på squat-toaletter (det stänker visst, hur man än bär sig åt!) och på alla dessa människor som oupphörligen harklade, hostade, spottade, fräste och gubbsnöt sig.

Här i Stockholm är vi nybörjare på området. Barnrumpor, förstagluttare, gröngölingar. I Peking vet man att spotta ända nerifrån diafragman, att ta i från tårna och låta hela kvarteret höra ens oefterhärmliga förmåga att harkla upp allt slem (som troligen kommer av den dåliga luften) som någonsin har kommit i närheten av ens luftrör. Säkert åker ett och annat flimmerhår med också, vilket ytterligare ökar behovet av att harkla sig.



(Det här var otippat! Googlade på "gubbsnyt" för att hitta en kul bild, och fick upp Javier Bardem ...)

Själv har jag, efter åratal av löprundor med näsdukar i fickan, lärt mig att gubbsnyta mig när jag tränar. (Fast inte på gymmet! Någon måtta får det vara!) Gubbsnyt sparar tid och jag slipper stanna och pillra med näsdukar, som sedan dessutom måste avyttras någonstans (ity jag är för kräsmagad för att ha kvar snytresultatet i jackfickan). Jag försöker också alltid undvika att göra det när någon annan människa är i omedelbar närhet, och jag har även reserverat mina gubbsnyt för skogsområden och parker. Därmed inte sagt att jag är mer civiliserad än någon annan. Jag ville nog bara komma fram till att det spottande/snytande som eventuellt sker i vår (jämförelsevis oerhört renskrubbade!) huvudstad helt enkelt är en spott i Nilen.