Jag hade lite i bagaget när jag började läsa den här. Jag hade till och med hunnit längta. Tanken var att jag skulle köpa hela trilogin vid bokmässan i Göteborg, men den tanken sprack eftersom böckerna helt enkelt var slut.
Men den som väntar på något gott ... eller hur? Gott är det ju och jag är just nu kär i Sandbergs sätt att skriva. I hennes vindlande formuleringar som på gott och ont låter läsaren tränga in i Maj Olaussons huvud och se hennes tankar, höra hennes tvivel, känna hennes ambivalens och frustration, tills den blir ens egen. Möjligtvis kanske det blir lite för vardagligt i vissa passager, lite för enahanda. Men till slut, när allt ställs på sin spets, då är man glad över det där enahanda, vardagliga, som bildar en skrämmande fond till katastrofen, till det oerhörda. Kontrasten blir så stor att obehaget, skräcken, illamåendet även är läsarens. Jag hade inga som helst problem att identifiera mig med Majs drunkningskänslor, trots att jag själv aldrig levt den typen av liv - aldrig behövt leva den typen av liv, född som jag är i en annan tid.
Jag blir djupt imponerad av att Kristina Sandberg, som själv är född 1971, kan återge mellankrigstidens Sverige så tydligt att man känner lukten av stekt strömming, uppsköljda bajsblöjor och kokkaffe.
Att säga att jag rekommenderar boken känns lite blekt. Helst skulle jag vilja säga att det här är ett läsmåste - basta! - men man bör ju akta sig för att tala om för folk vad de ska och inte ska göra, så jag nöjer mig med att säga att jag rekommenderar den.
Ha en glad påsk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar