Jag promenerar en hel del och när jag inte har någon att promenera med brukar jag lyssna på e-böcker. En längre tid har jag försökt lyssna mig igenom sista Millennium-boken, det vill säga den av David Lagercrantz. Det har gått trögt och idag, när jag kommit ungefär halvvägs, gav jag slutgiltigt upp. Droppen som fick bägaren att rinna över var en ganska fånig, liten detalj.
(Här skulle jag eg. ha en bild på David, men det blev Stieg i stället. Because I'm worth it!)
Någonstans mitt i boken beskriver David en av skurkarna eller rättare sagt hans uppväxt. Han hade en bedrövlig uppväxt, det förstår man, och beskrivningen blir lång. Till slut, för att riktigt gnussa in hur eländigt det hela var, fick det arma barnet dessutom - som om inte allt det andra hemska vore nog - stryk med en "trasig käpp". Alltså, inte bara fick han stryk med en käpp, han fick till råga på eländet stryk med en "trasig käpp"! Herregud, man har väl aldrig hört på maken så eländigt!
Ja, där någonstans kom jag osökt att tänka på Monty Python och sketchen där fyra män från Yorkshire försöker överträffa varandra med berättelser om sina respektive uppväxter. Och där någonstans tappade han bort mig, David. Inte bara på grund av käppen, utan även på grund av sin förutsägbarhet, pratighet och uppenbara försök att efterlikna Stiegs sätt att skriva.
Häpp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar