Färsking

Det är obehagligt att känna att man kanske tagit sig vatten över huvudet, att man inte riktigt får upp näsan över ytan.



I minst en månad har jag vankat av och an som en äggsjuk höna och fasat för den stund när jag måste börja fatta slutgiltiga beslut, när det är dags att ta fram rödpennan och gå bärsärk bland alla ord. En sak är jag nämligen mycket medveten om: det är många ord som kan tas bort. Som ska tas bort.

Nu har jag äntligen satt igång och första delen är i princip avklarad. Det blev ett byte från tredje person till första och ett byte av tempus. Kanske onödigt stora ingrepp, men samtidigt känner jag att jag faktiskt SER texten lite bättre när jag gör så. Den blir ny för mig igen, ny och pinfärsk.

Del två är inte lika enkel att hantera. Det är svårt att använda första person här, eftersom delen innebär ett perspektivbyte redan från början. Det handlar alltså inte om samma "jag". Nå, jag får behålla tredje person här då, men kan fortfarande byta tempus. Å andra sidan gillar jag detta att första delen är i dåtid och den här i nutid. Det går ju faktiskt lite tid mellan då och nu, det blir mer effektfullt. Eller? Är det hårklyverier? Det kanske inte spelar någon som helst jävla roll ...

Ja, herregud vilken massa tankar och funderingar man måste ta ställning till hela tiden! Jag kan inte låta bli att tänka på Proust och hans 3600 ord, eller hur många det nu var. Fatta hur många avvägningar den karlen var tvungen att göra på vägen! Att plötsligt ångra sig och byta tempus ... Nej, det var nog ingen bra idé.



Nåväl, bara att fortsätta och se glad ut alltså. Håll i hatten, Del 2, I'm going in!