Funderingar så här mitt i livet

Ett minne spräcker ytan, som en kork. Det är slutet av 70-talet, det är fredag, det är fest i M och jag och A är där. Övriga människors ansikten är suddiga och det hörs ett sorl av röster runt omkring oss. I mitt minne är rummet stort, det är förmodligen ett sovrum för det finns en gigantisk säng mitt i. Eller om det är en soffa ...? Jag minns tydligt en brun heltäckningsmatta, för den sticks genom mina byxor och jag skruvar på mig, försöker hitta en position där obehaget av den stickiga mattan minimeras. Jag vill inte flytta på mig, jag sitter på golvet nära stereon och lyssnar på musik. Supertramp. Väldigt tydligt i minnet, Supertramp.



(Sickna snyggingar, va!)

Någonstans mitt i sorlet hörs en ung kvinnas röst. Hon är ledsen, kanske gråter hon. Hon har drabbats av en stor motgång i livet och jag hasar lite närmare för att höra vad hon säger:
  "Jo, så fick jag veta att jag inte kan gå den där utbildningen, det är liksom ingen mening. Bara för ärren, då ...!"
Min nyfikenhet väcks.
  "Men vadå", hörs en annan röst. En deltagande klapp-på-axeln-röst. "Så du kan alltså inte få jobb bara för att du har ärr någonstans?"
  "Ja, för att jag har synliga ärr. Ärr som syns när man har flygvärdinneuniformen på sig!"
  "Ahhh ... Åh fan! Vad trist!"

Vad fick mig att minnas tjejen som ville bli flygvärdinna men som fick nej för att hon hade "synliga ärr"? Det vet jag inte, men jag minns att när jag och A gick därifrån - det var vinter, svinkallt och vi hade för lite kläder på oss, som vanligt - funderade jag på tjejen med ärren. Var satt hennes ärr någonstans? Och innebar det här att jag, som hade ärr både på smalbenet och på knäskålen, inte heller kunde bli flygvärdinna?

Så gick mina tankar och det märkliga är att jag aldrig någonsin har velat bli flygvärdinna! Aldrig tänkt tanken, vare sig före eller efter det tillfället, men just då grämde det mig oerhört att ärret efter kusinens ishockeypuck, som fortfarande syns som ett rosa litet utropstecken på höger smalben, och den brunröda gropen efter kanten på en yxa som jag så finurligt planterade i mitt eget knä i 6-årsåldern, alltså nu skulle komma tillbaka och spöka för mig och hindra mig i min framtida yrkesutövning!

Det där var första gången jag insåg att det fanns begränsningar, att man inte kan göra precis vad som helst, att inte hela världen låg för mina fötter. En nog så smärtsam upplevelse i 17-årsåldern.
Idag finns det betydligt fler saker jag inte kan göra. Ishockeyproffs, till exempel. Den karriären lär vara fetkörd för min del, gissar jag. Fotbollsdito också, troligtvis. Och hjärnkirurg är väl lite sent påtänkt ... Å andra sidan vet jag idag med mig att jag hade varit ganska usel som hockeyproffs, för att nu inte tala om fotbollen! Och kirurg, jag vet inte. Är det ens tillrådligt att låta folk med så dåligt lokalsinne som undertecknad hålla på och rota i folks huvuden? Jag gör mig nog bäst här, under min korkek, vid mitt tangentbord.

Ha en god torsdag, vänner!