När man står och stampar strax före målsnöret

Den är så nära nu, så nära att jag nästan känner lukten av den! Målgången, alltså. Slutet på del två i min boktrilogi.
Jag har nämligen bestämt mig för att så snart jag får till ett acceptabelt slut har jag rätt att ta semester, men inte förrän då! Och det måste vara ett slut som håller och inte ett som jag raderar och gör om om några veckor! Det måste vara ett slut som jag kan stå för och som ger rätt känsla.



Lite obehagligt ska det vara. Obehagligt men också helst ett tydligt "Aha!". Läsaren ska inte sitta och sucka och känna att "ja men det där visste jag ju!" efter avslutad läsning.

Så här i sluttampen går det lite trögt. Bitvis blir det bara en mening i taget och sen lite grubbel, lite kaffe, lite vatten, lite Facebook, lite Twitter och så - voilà - kommer nästa insikt som genererar en mening till. Segt, för att uttrycka sig milt!

Nej, det är väl så. Bara att bita ihop och fortsätta. Sega sig fram, ett steg i taget. En mening i taget. Snart så ... Snart kan jag stänga av datorn och kalla mig semesterledig! Yey!

Nej, inte än. Men snart.