Slutet är nära

Ja, faktiskt! Jag närmar mig den slutliga upplösningen i Del 2 och - som ett brev på posten - kommer tankarna på Del 3 flygande. Var de kommer ifrån vet jag inte, jag söker dem inte aktivt, men plötsligt finns det röster, figurer, händelser som på något underligt sätt flyter samman och bildar ett embryo till något. Men bara som en aning, en doft.
Visst är kreativiteten underbar? Det känns som om den göder sig själv: ju mer du använder den desto bättre fungerar den.



Samtidigt har min lektör blivit klar med Del 1 och jag bävar för att ta tag i den igen. Jag har släppt den, den finns inte i min vardag längre och ärligt talat minns jag knappt vad den handlar om!



Min hjärna fungerar nämligen som så att det som är avslutat försvinner och ger plats för nya tankar. Kanske är det en brist, men jag väljer att se det som en tillgång. Ett sundhetstecken. Fast ibland kan det bli direkt pinsamt:

På en julfest hos en kund, en gång för många år sedan, kom en för mig okänd kvinna fram och hälsade glatt. Hon formulerade sig som när man träffar en gammal bekant och frågade hur det var med familjen och jag tror att jag lyckades hålla masken någotsånär. Jag uttryckte till intet förpliktigande instämmanden och hummanden men när jag var tillbaka på kontoret igen kontrollerade jag hennes namn (tack gode gud för de obligatoriska namnbrickorna på sådana här tillställningar!) i min journal. Det visade sig att jag hade gjort ett stort antal jobb åt henne, under flera års tid! Ja, hjärnans vägar är i sanning outgrundliga ...

Och nu måste jag, trots att upplösningen av Del 2 ligger och hovrar i bakhuvudet och trots att Del 3 börjar formera sig i en annan del av bakhuvudet, plocka fram Del 1 och försöka bekanta mig med den igen. Hur var det nu, vem mördade egentligen vem?