Konsten att ta sig upp ur svackan

Den refusering som drabbade mig för en dryg månad sedan orsakade en svacka. En djup sådan. Så, hur tar man sig bäst upp ur en sådan svacka med skrivarglädjen och självkänslan i behåll? Hur återfår man tron på sig själv och övertygelsen att jag kan, jag vill, jag vågar?



Det är inte enkelt men jag kan ju inte bara lägga mig ner och självdö, eller hur? Jag kan inte ge upp, för vad har då all den kraft och energi jag hittills lagt in i projektet för betydelse? Om jag ger upp nu, då ger jag upp allt och erkänner - för mig själv och hela världen - att jag inte kan, inte vågar och kanske inte ens vill.

Nej, skärp mig!

Men inte ett sådant skärp! Äsch, skit samma ... Nu tar vi nya tag!

Den nyligen bortgångne - och väldigt kloke - P O Enquist sa en gång så här: "Att skriva romaner är det svåraste du kan göra." Han förklarade vidare att romanskrivandet är ensamt och arbetsamt, det är som konstens Formel 1, sa han, och han borde ju veta, eller hur?

Men har det verkligen någon betydelse, att P O sa så?
Nja, kanske inte. Inte i det stora hela. Men för mig har det stor betydelse, för det innebär att mitt kämpande och mina motgångar inte behöver handla om att jag är vare sig obegåvad eller korkad. Det kan helt enkelt handla om att det ÄR så jävla svårt! Det är så svårt att det i själva verket är ganska få människor här i världen som lyckas tråckla ihop en roman med en början, en mitt och ett slut. Och ser man det ur den synvinkeln så har jag ju lyckats! Inte bara en gång har jag lyckats, för under årens lopp har jag inhöstat ett 50-tal refuseringar! Sug på den, du!