Men hur går det egentligen med skrivandet?

Jag får den frågan ganska ofta, typ varje gång jag träffar folk jag inte sett på ett tag. Inget ont i det, att intressera sig för folks med- och motgångar är väl ändå en dygd! Men visst, i längden blir det lite enahanda eftersom jag just inte har så mycket nyheter att komma med. Vad ska jag säga liksom? "Nej, jag har drabbats av skrivkramp", eller "Bokförlaget hoppade av när pandemin drog igång", eller "Jag tappade fart under pandemin" ... Allt det där kan jag säga och alla alternativen är med sanningen överensstämmande, men de är ändå inte riktigt tillfredsställande. Det känns som om jag gnäller när jag drar dem för femtioelfte gången och vem vill vara en gnällspik, liksom?

Så, hur går det då med skrivandet?

Jo tack, riktigt bra! Jag skriver och skriver men kommer aldrig till dörren och just nu är det lite som att lära sig virka. Ni vet, de där luftmaskorna. De där tusentals luftmaskorna på en lång tröstlös rad - som en binnikemask - men när jag äntligen får vända och lära mig virka "på riktigt" inser jag att jag har slarvat och att några luftmaskor alldeles i början av den långa remsan blev jättefula! Så nu måste jag repa upp och börja om och fan och hans moster vilket slitgöra det är att virka ändå, jag tror jag stickar en stund ...

Men ändå, hur är det med skrivandet?

Alltså, ibland sitter jag vid mitt tangentbord och bara låter fingrarna gå. Som terapi. Utan att läsa ett enda ord, bara pludderipludderiplask och så har jag fått ihop en massa ord som är staplade på hög och när jag sedan - varför gör jag det? jag borde låta bli! - läser igenom och försöker hitta ett upp och ett ner, ett höger och ett vänster i ordstapeln, så rasar förstås hela skiten som ett jäkla Jenga, eller vad det heter. Eller kanske plockepinn - som måste vara djävulens elakaste påfund och endast avsett att ställa till bråk och stök. Minns än idag hårtussarna som lossnade ur min skalp när jag beskyllde lillebror för att fuska. "Vem fuskar i plockepinn? Är du helt dum i huvudet?" Nej, han fuskade minsann inte men mitt ordbajseri-Jenga rasar icke desto mindre som ett korthus. Just det, korthus var det jag var ute efter! Även det ett jävelskap som orsakade bråk med bror. "Måste du öppna dörren? Det drar!" "Hur ska jag annars komma in?"

Och det där skrivandet då, hur går det?

Åt fucking helvete, på ren svenska! Ju mer jag skriver, det vill säga ju mer jag - åtminstone teoretiskt - lär mig om skrivandets konst, desto sämre skriver jag. Det är en trend jag har spanat in på sistone och kanske hänger spaningen ihop med skrivkrampen men vad som är hönan och ägget ska jag låta vara osagt. Att skriva eller inte skriva, det är alltså frågan! Och som någon vis kvinna en gång (inte) sa: "Ibland måste man skriva saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort!" Det kan vara där jag går fel, jag kanske helt enkelt är för feg. Det SKA inte vara enkelt att skriva, säger en del. Det ska inte vara lustfyllt, det ska vara plågsamt och tyngande och ... och ... alldeles underbart!

Men, jag tänkte, hur går det me...

Nä, nu får det vara nog! Shut the fuck up! Mitt skrivande håller jag tätt mot kroppen numera. Ingen läser, ingen ser, men finns det ens några ord då frågar sig petimätern. JA, säger jag. Det finns en helsikes massa ord och om man bara låter bli att stapla dem på hög som om de var brädor så ska det nog i slutändan lösa sig. Typ som han sa, som sket i vasken - fast så får man egentligen inte säga för det passar sig inte i möblerade rum. Har jag hört.

Häpp!