Jag skulle bo i ett gästhus på Alatar Drive i Woodland Hills, i Los Angeles, och ta hand om en femårig pojke och en tre månader gammal flicka. Efter att ha bott ensam i drygt sex år skulle jag återigen ingå i en familj, i ett sammanhang. Men framför allt skulle jag bo på en plats där det aldrig var kallt eller snöade.
Jag tror att det tog mig cirka två veckor att upptäcka Cheese Doritos. Två veckor i frihet, och sedan slog beroendet till med full kraft. Efter första påsen var jag rökt. Om kvällarna, i mitt gästhus, satt jag ofta och försökte läsa, se på tv eller skriva brev till kompisar hemma i Sverige, men det var bara en sak som cirkulerade i mitt huvud: hur jag skulle få tag på nästa påse Doritos. Det hände att jag promenerade fem kilometer, ner till Woodland Hills centrum och tillbaka, bara för att få tag på en påse som jag kunde mumsa på i mitt gästhus. Inte sällan var det hela middagen. Jag var illa däran ...
Jag minns inte vad de kostade, men det handlade väl om någon dollar eller två. Ingen större investering.
När jag kom hem hade jag gått upp åtskilliga kilon och fått dålig hy - jag som knappt hade några finnar när jag var tonåring. Allt på grund av Doritos.
Idag finns det Doritos i Sverige, men idag har jag betydligt bättre självdisciplin. Utom ibland. Utom ikväll. Ikväll är jag ensam i huset på Vålarö och påsen, som egentligen skulle inmundigats under midsommarhelgen men glömdes bort, sitter i skafferiet och skriker på mig. Ropar "Ät mig!", "Ät mig!". Och jag ger efter. Jag öppnar påsen och tar ett chips. Det är oerhört tillfredsställande! Den riviga ostsmaken, den krispiga konsistensen. Åååh, vad gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar