Under en tid har jag lagt märke till att saker och ting har börjat försvinna. En regnjacka, en sax, bestick ... Eftersom prylarna inte dyker upp igen kan jag liksom inte bevisa för mig själv att det inte bara är jag - eller någon - som är slarvig och dräller bort saker. Men nu är det inte längre någon tvekan!
En morgon i veckan cyklar jag till Eriksdalsbadet för att simma. En avgörande detalj är då att cykelnyckeln finns på plats, vilket jag brukar kontrollera kvällen före. Förra veckan var nyckeln borta och hur jag än letade så hittade jag den inte. Jag letade i nyckelskåpet, ovanpå nyckelskåpet, i väskor, jackor, byxfickor och skor. Ingen nyckel.
När denna veckas morgonsim närmade sig konstaterade jag lite surt att jag skulle behöva gå till simhallen, vilket tar betydligt längre tid än att cykla. Köra bil är inte görligt, eftersom bilköerna gör att det i värsta fall tar längre tid än att gå!
Men så i går morse när jag slentrianmässigt kastade ett öga in i nyckelskåpet ... hängde min cykelnyckel där, prydligt på sin krok!
Jag har intervjuat familjemedlemmar, som samtliga svär dyrt och heligt på att de inte har något med vare sig nyckelns försvinnande eller återkomst att göra. Och själv är jag - än så länge - inte så förvirrad att jag inte vet vad jag gör.
Alltså måste det vara husspöket som har slagit till igen. Detta plus bortsprungen regnjacka etc. samt märkliga företeelser i yngste sonens rum kan bara tolkas som att vårt husspöke är herre på täppan igen. Man håller i hatten ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar