En humlesurrande sommar med ridskola på hemmaplan. Långa svettiga dagar på en vassryggad häst utan sadel, på en upptrampad paddock där gruset dammade så att vi ständigt gick omkring med knaster i munnen. Hoppträning med nervös knut i magen, hårda kommandoord och värkande muskler. Och mitt i alltihop Alice. Bara Alice.
Den här sommaren, i nådens år 1976 (eller möjligtvis 1977), fanns det ingenting som kunde få oss att inte spela Alice efter avslutad träning. Trötta som ostar var vi, med muskler som bultade och värkte, men efter middagen lyssnade vi alltid på Alice. Igen. Och igen.
Och än i denna dag, när jag hör Chris Normans hesa röst sjunga om Alice, tänker jag på det ridlägret. Och jag minns träningen, där vi första dagen blev av med sadlarna och informerades om att dem skulle vi inte se igen förrän veckan var över. Jag minns hur ont det gjorde att rida barbacka på en häst vars ryggrad stack upp en bit. Jag minns hur låren värkte och vibrerade vid dagens slut och hur knotten på något underligt jävla vis lyckades knö sig in under ridhjälmen och frottera sig med min svettiga hårbotten, så att när hjälmen plockades av var min arma skalp översållad av kliande små bett. Och så minns jag Alice. Hur allt på något sätt var mödan värt bara man fick höra Alice. Bara en gång till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar