Århundradets antiklimax

Så länge jag kan minnas har jag lidit av spindelfobi, en rädsla så kraftfull att den har blivit något jag identifierar mig med. "Jag är rädd för spindlar" är en lika stor och oemotsäglig sanning som "Jag är blond" eller "Jag är född i Småland".



Att ha spindelfobi - eller fobi över huvud taget - är ett handikapp. Visserligen ett handikapp vars konsekvenser i någon mån kan undvikas men ändå.
Familjen har vant sig vid att då och då få rycka ut när jag blivit fast i något hörn av huset där jag stirrar "döden" (läs: en spindel) i vitögat och kroppen har slutat fungera. För det är så det är! Kroppens funktioner störs ut. Andningen blir ojämn, ytlig och hjärtat galopperar. Jag får tunnelseende, musklerna omvandlas till gelé och den kognitiva förmågan halkar ner på reptilnivå.

Och så till själva antiklimaxen!

För ett halvår sedan träffade jag en terapeut, men av en helt annan orsak än fobi. Det handlade om insomnia, mina sömnsvårigheter. Under samtalet kom vi även in på fobin och terapeuten rekommenderade mig dels en bok om rädslor och dels KBT i form av en exponeringssession för att bli kvitt fobin. Jag lånade boken, tänkte att "Tja, det kan väl inte göra saken värre!"

Jag hade alltså inte förväntat mig någon radikal förändring. Inga pukor och trumpeter. Och just när jag läste - det tog väl ett par kvällar, det var en liten tunn bok - hände ingenting. Jag läste igenom boken och lämnade tillbaka den, end of story. Trodde jag!

Eftersom det här hände sig under svinkalla senvintern 2018 var den samlade spindelvolymen i vårt hus förmodligen ganska låg och därför tog det nog nästan ett par månader innan jag stötte på någon spindel i huset. Men när det väl hände insåg jag att något hade skett. En känsla av förändring. En nästan omärklig förskjutning.
Som vanligt väntade jag mig, som vid alla andra möten med mina antagonister, en inledande fysisk reaktion. Hugget i bröstet, myrkrypningarna i benstomme och muskulatur, andningsstoppet ... Men - ingenting! Jag blev stående och stirrade på spindeln, en halvstor med långa ben och liten kropp. Ingenting! Jag stod kvar länge och glodde dumt. Spindeln glodde - troligtvis - tillbaka. Vi hukade i våra respektive skyttegravar men ... ingenting! Jag avyttrade djuret och livet gick vidare, tänkte att det kanske var en tillfällighet. Men jag bokade ingen KBT-session mot fobin.



Ja, så här har det alltså fortsatt och efter hand som tiden går och jag inser att jag - kanske! - har botat mig själv från åtskilliga decennier av ångest, känns det nästan lite snopet. Asså va fan! Var det så här enkelt!? Kunde ingen jävel ha satt den där jävla boken i mina jävla händer för jävligt länge sen? Va?